När W.A.S.P och Journey, en efter den andra, avslutade Sweden Rocks andra dag, så var förväntningarna höga på den samlade publiken. I ett fall blev det bättre än väntat, i ett annat höll inte förväntningarna.
Alltför många av banden som hade sin start på 80-talet och som än idag turnerar världen över, känns trötta och oengagerade. Dessutom saknar alltför många ödmjukhet och genuin tacksamhet till den publik som fortfarande håller deras karriärer vid liv. W.A.S.P. och Journey är exempel på hur det borde vara och hur det absolut inte borde vara.
Energifylld
Inför en förväntansfull publik intog det legendariska rockbandet W.A.S.P Rock Stage på torsdagskvällen. Bandet, som bildades av sångaren Blackie Lawless 1982, spelade senast på Sweden Rock 2014 och dessförinnan 2010. Nu är de tillbaka. Sångaren har en allvarlig ryggskada och har fått rådet av läkare att ställa in sin turné, något han vägrat. Därför satt han ner under stora delar av konserten. Trots detta utstrålade både han och bandet en energi som alla artister borde ta efter. Gitarristen Doug Blair blev den som istället fick spexa med både publiken och fotograferna som fanns framför scenen.
Ett platt 50-årsfirande
Journey firar 50-årsjubileum i år, något som knappt uppmärksammades av bandet. Gitarristen Neal Schon är enda kvarvarande originalmedlemmen. Sångaren Arnel Pineda är onekligen talangfull, men saknar den karisma som en frontman vanligen har.
Perfekt utgångsläge
Journey fick ett perfekt utgångsläge då W.A.S.P. hade fyllt publiken med entusiasm och energi, men denna energi dalade snabbt när väl spelningen kom igång. Publikhavet framför Festival Stage sträckte sig hela vägen till matvagnarna, men skaran av förväntansfulla rockare började snart att tunnas ut. Journey inledde svagt och det blev allt svagare. Stundom verkade det som att de försökte fylla ut det 1,5 timme långa setet med orimligt långa gitarrsolon, något som inte verkade uppskattas av någon. När väl slutet kom och den stora hiten som alla väntat på, ”Don’t Stop Believin”, hade antalet åskådare nästan halverats.
Divalater
Tio minuter innan Journey skulle gå upp på scenen meddelade bandet att ingen fotograf från media skulle få ta foton från fotodiket, vilket annars är brukligt under de 1-3 första låtarna. Inte ens Sweden Rock Festivals egna fotografer som dokumenterar allt fick fota. Detta är en antydan om hur lite respekt bandet har för sin publik och de som fortsätter lyssna på deras musik. Att tillåta media är ett sätt att nå ut till de som inte själva kunde vara på plats. Ett sätt att nå ut till fans som kanske aldrig får chansen att se dem live. Ska Journey fortsätta få folk att gå på deras konserter och få lyssnare i nästa generation, då lär de behöva sluta upp med divalaterna.