Få ord kan sammanfatta svensk 2000-talspolitik mer pricksäkert än talesättet: ”What you resist persists”.
Dessa ord är direkt applicerbara på Sverigedemokraternas resa från spärren till Sveriges näst största parti. Även om skugga faller över alla är det Annie Lööf som får bära det största ansvaret: Hon kunde nämligen ha hämmat segertåget redan 2018. Hon hade både kunskap och verktyg.
En svunnen tid
För 12 år sedan satt den då 16-åriga Jannik och live-twittrade allteftersom rösterna räknades in i valet till riksdagen 2010. Jag visste väldigt lite om politik, men duktig elevrådskille som jag var gjorde jag mitt bästa för att passa in.
Jag minns hur jag blev rädd när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. 30-talsliknelserna om stöveltramp och bruna skjortor hördes överallt och i skolan pratade lärarna om detta med eftertryck. De duktiga var rädda, de som var orädda var rasister.
Jag märkte snabbt att jag kunde härma och upprepa vissa saker som nästan alltid framkallade positiva reaktioner från vuxna i min omgivning. Man klappade mig på huvudet. Jag var en duktig ungdomspolitiker.
Argumenten var dessutom skottsäkra eftersom minsta antydan till ifrågasättande var att anses som rasism: 2010-talets dödssynd. Men någonstans i mig gnagde en känsla av ohederlighet.
Ordet ”rasist” klistrades på alla som sade emot och i början var det oerhört effektivt. Men dagen kom då det inte var farligt längre. Dagen kom när folk slutade hylla klistrande av ohederliga invektiv. ”Rasist” blev ”kvinnohatare” som blev ”klimatförnekare” som blev ”transfob” som blev ”antivaxxer” som blev.. ja, vad än som nu råkar vara inne att kalla högerdebattören.
Uppvaknandet
Som en del av den svenskspråkiga minoritet i Finland som hotades av det populistiska partiet Sannfinländarna var det förstås skrämmande att se dem förhandla om ministerposter efter Finlands riksdagsval 2015. Men finska centerpartiets ledare Juha Sipilä, Finlands f.d statsminister, förstod instinktivt betydelsen av ”what you resist persists”.
Samtidigt som centern i Sverige berättade för alla hur duktiga de var som satt sig på läktaren med januariavtalet i handen drog finska centerns företrädare på sig gummistövlarna och tog ansvar för Finland.
Sipilä fick rätt om Sannfinländarna. Det tog inte mer än två år innan det dåligt organiserade populistpartiet havererade under tyngden av ansvar, blev utkastade från regeringssamarbetet och splittrades i olika grupper.
Annie Lööf visste precis vad som hände i Finland och hon kunde ha tagit efter sin partikollega där. Då skulle hennes uttalade syfte om att marginalisera SD sannolikt ha burit frukt. Nu fick hon istället raka motsatsen.
Det finns säkert flera anledningar till att centerns val gick dåligt i Finland 2019, men det politiska mod som Juha Sipilä visat på flera gånger är hedervärt.
När han som statsminister inte lyckades samla en majoritet i kammaren för sin social- och hälsovårdsreform så valde han att lämna in sin avskedsansökan och fällde således självmant sin egen regering.
Senast valde han självmant att kliva av som partiordförande och tog på sig ansvaret för centerns dåliga val. På det sättet banade han väg för sin efterträdare, som nu får en ärlig chans att återupprätta förtroendet hos kärnväljarna ute på landsbygden.
Tillbaks till gräsrötterna
Annie Lööf har genom att inte anpassa sig till den politiska verkligheten tappat greppet om sitt partis kärna och transformerats till precis det sossestödhjul hon lovade att aldrig bli. Nu får hon leva i det Sverige som hon har varit med och skapat – ett land, där över var femte svensk är SD-väljare.
Då jag letade efter ursprunget till talesättet från inledningen hittade jag en utvecklad variant som tillskrivs Carl Jung:
”What you resist not only persists, but will grow in size.”
Det finns ingen värdighet kvar i att spela spel längre. Det är dags för Annie Lööf att fatta ett viktigt och modigt beslut.
Det är dags för Annie Lööf att avgå och ge Centerpartiet chansen att bli en värdig opposition för sina historiska väljare – landsbygdens folk.
