En märklig rörelse puttrar ute på den svenska landsbygden. De är få till antalet, men hörs ändå mycket. De är som så många andra trötta på allt trams som pågår i Sverige 2022.
Anhängare av denna rörelse kan ibland vara svåra att urskilja i folkmassor då de kan komma klädda i såväl i kostym som i blåställ. De upptäcks däremot med enkelhet då de iklär sig den bisarra huvudbonad som fört många av dem samman: En orange keps med nikotingul brodyr.
Filosofin som bär upp deras ideér är egentligen rätt enkel: De vill sitta i sin traktor, inte vid skrivbordet. De vill ta hand om djuren och naturen, inte inspektörer och kontrollanter. De vill förvalta skog och mark, inte EU-pengar.
Landsbygdspolitik har tidigare varit osexigt och svårt att förena med ett system som tvingar karriärpolitiker att tänka fyra år i stöten. Men något är i görningen.
Under ett normalt valår skulle landsbygdens röster ha lockats från skrivbordet på någon cool reklambyrå i Stockholm eller Göteborg. Detta valår syftar lockropen till att få folk på landet att tro på att man kommer att klara av elförsörjningen när vargavintern väl kommer.
Vad gör vi när två löner inte räcker för fakturorna längre?
Många av problemen som orsakats av trams siktas först ute på landsbygden. Det är därför de orangea kepsarna nu rör sig inåt mot storstäderna och numera till och med kan siktas i politiska debatter.
Infrastruktur har handlat om att bygga snabbtåg för att stävja flygande och hållbarhet har handlat om att begränsa ekonomisk tillväxt i syftet att rädda klimatet, trams!
Nu förväntas problemen lösas av UF-fare som ägnade sina skolkvällar åt att vara lillgamla i kommunhuset istället för att leka med pinnar i skogen.
Vi kan inte längre tolerera att Sverige styrs av politiker vars enda exponering till landsbygden sker i tv-soffan när de tittar på Gustav Mandelmann som kryper runt med en liten sax i sin trädgård. Det är inte så livet för en skånsk bonde ser ut. Verkligheten är något helt annat.
Vad gör vi när två jobb på sidan av lantbruket krävs för att en skånsk bonde ska kunna betala sin elräkning?
Svaren, som inte kan återfinnas i Mandelmanns magiska trädgård, finns ironiskt nog på en bondgård strax intill. Där bor nämligen en bonde som bär en orange symbol för hopp på sitt huvud.
Han har den på huvudet när han kör han runt i en skåpbil (som han kallar för ”bajsbussen”) för att utföra service på andras reningsverk. Han har den på huvudet när han säljer fler texter än han hinner skriva, bara för att kunna mäkta med det pris på el som så många bönder nu måste betala i Sverige.
Den här märkliga rörelsen kryper sig närmare och närmare städerna. När du kan höra skriet från vildmarken eka mellan betonghusen, när du ser de orangea kepsarna bland ministrar och säpo-vakter i Almedalen, då kan du vara säker på att kusinen från landet är tillbaka igen.
Ingen vet var de kommer ifrån, eller varför de bär dem. Men på sina huvuden har de orangea kepsar med nikotingula broderade bokstäver som stavar ut namnet – och som också blivit en symbol – för denna märkliga rörelse som kallar sig själv för ”banjohögern”.
Kära läsare, välkommen till Sveriges första banjohögertidning.
