Socialtjänsten i en stad i mellersta Sverige beslutade om ett akut omhändertagande enligt lagen om vård av unga (LVU). Men efter en domstolsprövning visade det sig att den utredning som socialtjänsten lade till grund för sitt beslut, var av dålig kvalité. Men kommunen vill inte ta ansvar eller ens be familjen om ursäkt.
Det var ungefär ett år sedan som mardrömmen började . En anonym orosanmälan inkom en tisdag gällande misstankar om misshandel och sexuellt utnyttjande. Dagen efter åkte socialtjänsten till skolan för att tala med de två äldsta barnen som gick på lågstadiet.
Kallades in till samtal
Efter ett möte mellan föräldrar och socialtjänst under onsdagen, omhändertogs barnen.
– Barnen fick åka hem med skolbussen och socialtjänsten kallade in föräldrarna på ett möte samma eftermiddag. Barnen kunde följa med sa de. När de kom in till socialtjänsten fick föräldrarna följa med in på ett rum och barnen på ett annat. Pappan ringde mig och undrade om jag kunde ta med barnen hem. Jag åkte dit men när jag kom in var barnen borta, berättar Elin, mormor till barnen (Elin är ett fingerat namn red:s anm.), för organisationen Equal.
Två dagar efter omhändertagandet hölls ett möte mellan socialtjänsten å en sidan och barnens föräldrar, Elin och barnens morbror å andra sidan. Under detta möte var socialtjänsten fåordiga och enligt familjen oprofessionella. De gav ingen information om vad som stod orosanmälan. Det enda som konstaterades var att beslutet om omhändertagande skulle underställas förvaltningsrätten för prövning.
… bara grät och grät
– Jag kontaktade en advokat som direkt började att arbeta med föräldrarna och som så småningom också blev deras offentliga biträde. Men under den tid som detta pågick kunde varken föräldrarna eller jag jobba eftersom vi var så oroliga. Mamman ringde socialtjänsten och undrade hur barnen klarade sig. De svarade att det stora barnet sagt att vi klarar detta tillsammans medan den minsta fick sova med jourhemsmamman och då bröt mamman ihop. Barnen har själva berättat för oss att de bara grät och grät. Barnen fick ju inget av sina tillbehör med sig förutom den minstas skötväska. Vilket trauma att få vid 17-tiden på kvällen komma till helt okända människor, berättar Elin.
Undermålig utredning
Efter att förvaltningsrätten fått ärendet så har kommunen två veckor på sig att ansöka om vård av de omhändertagna barnen. Detta skedde och då gjordes en utredning, denna var dock undermålig på flera sätt. Inget förhör hölls med föräldrarna, Elin, barnens morbror eller yngsta barnets förskola. Den äldsta flickan hade berättat att pappan daskade barnen på rumpan, vilket var del av en lek man brukar leka. Detta uttalande medförde läkarundersökning och polisanmälan.
Läkarundersökningen genomfördes åtta dagar efter omhändertagandet, av läkarens utlåtande kan läsas: “Inga tecken på misshandel eller försummelse.” Polisanmälan lades ner inom några dagar efter att polisförhör genomförts.
Av utredningen som socialtjänsten framlade till rätten framgår även att skolan gjort en orosanmälan, men när föräldrarna kontaktade rektorn, så framkom att någon sådan inte alls gjorts och att någon oro för barnet som gick i den aktuella skolan inte förelåg. Skolan skickade då in ett yttrande till socialtjänsten där detta fastställdes.
Socialtjänsten håller fast vid sin bedömning
Trots att läkare, polis och utredningen i övrigt inte visade på någon misshandel eller några sexuella övergrepp, så beslutade socialtjänsten att man skulle gå vidare med att omhändertagande skulle kvarstå. Innan det beslutades om att ansökan skulle vidhållas, hölls ett möte mellan parterna. Där frågades bland annat om ansvariga från socialtjänsten tagit del av rektorns uttalande om att ingen orosanmälan gjort, men det sade att de inte sett något sådant.
Rektorn ifrågasätter omhändertagandet
I den muntliga förhandlingen i förvaltningsrätten vittnade bland annat rektorn till familjens fördel mot socialtjänsten. Alla tre barnen hade gått i skolan och den yngste var fortfarande inskriven där. Och rektorn framförde med all önskvärd tydlighet att någon grund för oro inte förelåg.
Förvaltningsrätten hävde beslutet om omhändertagande och pekade på stora brister i den utredning som genomförts av socialtjänsten. Efter fem veckors placering på jourhem fick barnen slutligen komma hem.
Ber inte om ursäkt
Socialtjänsten anser enligt uppgifter från familjen att de inte gjort något fel. Någon ursäkt har familjen inte fått. Barnen är än idag traumatiserade, när de ser en kommunbil reagerar de med rädsla inför att omhändertas igen.
Kontakt har tagits med den aktuella kommunen för en kommentar, men de har inte återkommit med någon respons.
Flesta beslut är korrekta
Med hänsyn till de falska påståenden som florerar i sociala medier om att det i Sverige på regelbunden basis omhändertas både utländska och inhemska barn på felaktiga grunder, så är det viktigt att i detta reportage framhålla att fallet som beskrivits ovan är ett undantag. Under arbetat med detta reportage har ett stort antal domar lästs igenom, statistik har gåtts igenom, input har erhållits från sakkunnig jurist och annan research har genomförts. Det kan konstateras att en absolut majoritet av de omhändertaganden som sker enligt LVU i Sverige är berättigade och i barnets bästa intresse. Vissa som bedriver en hatkampanj mot Sverige menar att socialtjänsten omhändertar på lösa grunder och att domstolen sedan häver beslutet. Det som dock måste tas hänsyn till är att när socialtjänsten fattar ett beslut om omhändertagande, så sker det i stunden med begränsad information, i många fall anser man att man bör ta de säkra före det osäkra, det handlar trots allt om ett barns liv. När ärendet sedan prövas i domstol och alla all fakta framläggs, då kan det utmynna i slutsatsen det saknas grund för fortsatta omhändertagande enligt LVU. De ärenden som kritiseras av olika grupper och som fastställs av domstol gång på gång vid olika prövning , där kan det konstateras att inget av de fall som tittas på i arbetet med detta reportage kan anses vara felaktigt. Detta reportage är alltså menat att visa på hur fel det kan bli, men det är inte på något sätt en måttstock för hur det är i en majoritet av fallen.