Bruce Dickinson är på turné med sitt soloprojekts senaste album, The Mandrake Project. Med sig har han ett gäng talangfulla musiker, en av dem svensk. Nongrata fick sig ett snack med gitarristen Philip Näslund innan han skulle gå upp på Sweden Rocks Festival Stage.
De flesta av er har kanske inte hört talas om Philip Näslund, men i musikkretsar har den talangfulla gitarristen under de senaste åren klättrat allt högre på den musikaliska karriärstegen. Han har bland annat skrivit låtar åt Pitbull och Leona Lewis samt skrivit filmmusik. Dessutom är han barndomsvän med Erik Grönwall, och numera även vän med ingen mindre än Bruce Dickinson. Detta och mycket mer pratade vi om backstage på Sweden Rock Festival.
Vän med Erik Grönwall
En naturlig inledning på samtalet med Philip Näslund blir att fråga hur det kom sig att han började spela gitarr. Han berättar att hans pappa köpte hem en skruttig gitarr när han var 12 år, och något år senare även en dvd med Metallica som han strategiskt placerade i familjens TV-rum. Philip tittade, fastnade för gitarrspelet och började öva.
– Då gick jag från att vara fotbollsnörd till att bli gitarrnörd över en natt.
Vidare nämner Philip att han fortfarande använder sig av Metallicas låtar för att värma upp inför spelningar.
Philip återkommer vid några tillfällen till sin långvariga vänskap med Erik Grönwall (Idolvinnare 2009), som fram till nyligen även var sångare i det välkända hårdrocksbandet Skid Row. De två gick gymnasiet tillsammans och hade också sitt första band, ett metalband, ihop.
Jobbat med Pitbull och Leona Lewis
Vi nämner att Philip, trots sin framgångsrika karriär, verkar vara lite av en doldis i Sverige. Han håller med och säger att han tror att scenframträdanden och kändisskap går lite hand i hand.
– Det blir en grej när man står på scen framför en massa människor. Det verkar folk reagera på på ett helt annat sätt än när man är med och producerar och skriver en låt som säljer trippel platina i USA.
Philip berättar att hans intresse för att turnera igen var ganska svalt, fram tills covidpandemin kom. Han hade turnerat och stått på scen mycket som yngre, och sedan flyttat till USA där han gick i musikskola. Han var länge nöjd med att producera och jobba i studion, ett jobb som är mera anonymt.
– Och sedan blev det att jag fick kontakt med Paul Gilbert från Mr Big. Jag jobbade mycket med honom och så blev det att jag producerade en av hans soloplattor ihop med honom. Och så kom Bad Wolves-grejen och mycket låtskriveri och produktion inom popvärlden med typ Pitbull och Leona Lewis. … Men sen när Covid kom och så stängde de ner allting, då började det typ klia i mig lite. Att jag ville dels gå på fler konserter, bara för att jag saknade det. Och sen kände jag att det vore ändå kul att komma ut och gigga ännu mer.
Vän med Bruce Dickinsons son
Så småningom kommer vi till den stora frågan; Hur hamnade du på scen med Bruce Dickinson? Svaret på frågan är inte helt enkel. Allt började när Philip jobbade med bandet Bad Wolves, något som ledde till att han producerade Cranberries cover på Zombie samt uppföljningssingeln Hear Me Now, som båda blev stora hits och hamnade etta på topplistorna i USA. Bandet åkte sen på USA-turne med Five Finger Death Punch. Kontakter därifrån ledde i sin tur vidare till att Philip fick kontakt med Bruce Dickinsons son Austin, som har ett band.
– Och då blev det att vi hade ett väldigt bra kreativt utbyte, jag och Austin. Och vi skrev först material till hans band, sen började vi göra poplåtar till filmer och vi skrev typ extremmetal och annat som vi bara tyckte var kul. Så vi funkade väldigt bra kreativt och vi klickade väldigt bra som vänner.
Bruce Dickinson sökte en gitarrist
Philip berättar vidare hur han och Austin blev goda vänner, men att han sedan åkte ut på turné med ett annat metalband. Så i februari i år fick han ett mail från Austin, som skrev att han och pappa Bruce hade suttit och pratat. Bruce behövde en gitarrist, och Austin tyckte att han skulle kolla med Philip. På den vägen är det.
– Jag har sagt det till några tidigare att jag känner att jag liksom rent spelstilsmässigt bottnar väldigt bra i det här. För det är mycket av det jag har lyssnat på tidigare. Det är tillräckligt metal, det är tillräckligt rock’n’roll, det är hårdrock, det är mycket akustiska inslag också. Jag spelar akustisk gitarr mycket också. Så, det är en bra sweet spot för min spelstil.
“Man bara greppar guran och fucking kör”
Vi frågar Philip om han föredrar att spela på vanliga konserter, mindre klubbar eller festivaler.
– Jag tycker att festivalerna har något charmigt, de är en väldigt stor utmaning. Just det här att det inte är någon soundcheck och man bara greppar guran och fucking kör. Det tycker jag är jävligt nice.